Tystnadskultur - feghet eller förtryck?
- Marita Bladh
- 12 okt.
- 5 min läsning
En blogg av Marita Bladh om när tystnad säger mer än tusen ord...
I ett samhälle som gärna mäter allt — effektivitet, produktion, prestation — finns det en sak vi sällan talar om: tystnaden.
Den som inte syns i statistiken, men känns i magen och där resultaten ofta går ut över både individen och i kvalitén på arbetet - vilket inte sällan drabbar de svaga eller oskyldiga; våra barn, våra sjuka, våra äldre.
Ingen regering har någonsin sagt:
“Vi ska ha världens bästa äldrevård/skola/omsorg. Vi ska ha världens mest välmående folk. Vi ska skydda dem och ge dem alla förutsättningar för att skapa lyckliga liv!”
Vi vant oss att höra om tillväxt, effektivitet och konkurrenskraft — men nästan aldrig om omtanke, välmående och värdighet. Kanske är det därför tystnaden breder ut sig i vårt samhälle. För att när människor känner sig osedda och obetydliga, slutar de också bry sig.
Och när någon ändå vågar säga något, något som är sant men sagt på fel sätt, blir de inte sällan inkallade till chefen för "feedbacksamtal" — inte för att de har fel, utan för att de "är obekväma och negativa".
Engagera dig!
INLEDNING
Tystnadens absurda logik
Vi säger att vi vill ha “högt i tak”, men ändå duckar alla för att inte slå huvudet i det osynliga glastaket som håller alla på plats.
Vissa säger till och med öppet: Högt i tak och nära till dörren...
Vi hyllar “öppen kultur” – så länge det som sägs inte rör upp känslor eller anklagelser. Kritiken kan vara hur konstruktiv och befogad som helst, men översätts ofta till “du låter negativ”. Och plötsligt handlar samtalet inte om sakfrågan längre, utan om tonen.
Det är nästan komiskt:
Vi har lyckats bygga organisationer
där alla ska få komma till tals,
men ofta bara så länge man säger "rätt saker".
Förvaltad tystnad
I offentlig sektor har tystnaden blivit en del av systemet. Vi kallar den “struktur”, “process” eller “kommunikationsväg”.
Om du lyfter något obekvämt får du höra att det “inte ligger på ditt bord”. Skriver du det i en rapport, hamnar det under “övriga synpunkter”. Säger du det offentligt – ja, då blir du “svår”. Det är en slags social pantomim där alla vet vad som pågår, men ingen vill bli den som bryter koreografin.
Och ironin? De som tiger mest belönas ofta med ordet; “professionell”.
Är detta demokrati?
Nej, när tystnaden blir norm ersätts dialog med lydnad, och där någonstans börjar demokratin förlora syre.
Feghet eller förtryck?
Så – är tystnaden feghet? Ibland kanske, men ofta, i alla fall i offentlig förvaltning, är den inlärd. Vi tränas i tystnad redan som barn:
Räck upp handen, men inte för ofta.
Var ärlig, men ställ inte till med problem.
Dela med dig av din kunskap, men skryt inte.
Var engagerad, men gestikulera inte för mycket.
Tänk nytt och "måla utanför strecken", men glöm inte konsensus.
Till slut lär vi oss att lojalitet är viktigare än moral eller mod. Och då behövs inga yttre påminnelser – vi har redan internaliserat det själva. Och om inte, finns det alltid välmenande kollegor eller chefer som gärna rättar oss i ledet.
När värderingar tystnar
Det mest skrämmande är kanske inte varför tystnadskultur uppstår, utan att vi har börjat vänja oss vid att värderingar inte spelar någon roll.
Vi mäter handläggningstider och räknar ut millimeterrättvisa från ett policydokument, men inte värdighet. Vi lär ut entreprenörskap, men inte framåtanda eller empati. Vi applåderar modiga beslut – men inte människor som står upp för vad som är rätt och riktigt.
Och där, i tystnaden mellan styrning och samvete, tappar samhället sin själ. Hur ofta hör du någon som blir beskylld för något ta på sig ansvar eller skuld för något? Mycket sällan. Snarare upprepar alla inövat och unisont:
Vi kan inte se att vi har brustit eller gjort några fel...
Undantaget är möjligen en eller annan chef, som har så många anmälningar emot sig att enda sättet att behålla jobbet är att, i elfte timmen, stänga av personal och be om ursäkt offentligt.
Är detta demokrati?
Nej, när människor inte längre vågar ifrågasätta, blir styrning till makt och ansvar glöms bort. Och utan levande samtal finns ingen levande demokrati.
Att börja prata igen
Att bryta tystnaden handlar inte alltid om att prata mer. Det handlar om att bry sig mer. Om att skapa miljöer där människor kan säga “det här känns fel” – och bli tackade för det, inte tillrättavisade. För när människor känner mening, trygghet och tillhörighet, då börjar de prata igen. Och när de pratar, kommer modet tillbaka.
Kanske är det där verklig förändring börjar – när någon säger: - Det här är inte okej!
Och någon stämmer in och säger: - Du har rätt, det är det faktiskt inte.
...och att ledningen faktiskt lyssnar.
Efterord
Tystnad är inte neutral. Den är en signal – på rädsla, inlärd passivitet eller likgiltighet. Oavsett vilket leder det till samma plats: ett kallare samhälle där någon till slut blir lidande. Därför behöver vi tala om det här. Inte för att peka finger – utan för att väcka känslan av ansvar, samhörighet och mening på nytt.
Är detta demokrati?
Nej, för tystnadskulturen är inte bara ett arbetsmiljöproblem – den är en demokratifråga. Ett samhälle där människor tystnar är ett samhälle som långsamt glömmer hur man samtalar, ifrågasätter och förändrar. Ett samhälle där människor vågar prata däremot, är ett samhälle som fortfarande lever och utvecklas.
Som i alla bloggar avslutar vi med att titta på:
Bonuspartiets 100-årsprincip™
Bonuspartiets 100-årsprincip
100-årsprincipen™ innebär att man vid varje samhällsbeslut ställer sig frågan om beslutet står sig i ett sekel, om beslutet är reversibelt och om det ger kommande generationer resurser och makt att styra över sin samtid. Helt enkelt att vi som lever nu med gott samvete lämnar denna värld i bättre skick än vi fann den.
Är 100-årsprincipen tillämpbar här?
Ja
För att ord är makt. Ord är kunskap. Och ord spelar roll.
Vi formar världen med det vi säger – och med det vi väljer att tiga om. Nu, när AI snabbt lär sig tala vårt språk, måste vi vara extra varsamma med vilka värden vi lär den. Tekniken ska inte ersätta människan, utan förstärka det som gör oss mänskliga: empatin, rättvisan och förmågan att bry oss.
100-årsprincipen handlar i grunden om just det – att tänka längre än vår egen livstid. Att bygga ett samhälle som är vänligt sinnat, öppet, inkluderande och ärligt. Där människor och maskiner samverkar för att göra världen lite klokare, lite varmare, och värd att lämna vidare.
Avslutande hälsning
Hoppas att du fann inlägget intressant!
📩 Prenumerera på bloggen, dela vidare och kommenterar gärna (respektfullt).
Hälsningar från dagens skribent!
Marita Bladh 🌿
Ordf. Bonuspartiet
Om Marita:
Genom årtionden har jag sett Sverige i många skepnader – "the good, the bad, the ugly", som man säger.
Jag har extremt mycket livserfarenhet. Änka och ensamstående småbarnsmamma (då), "Empty nester" (nu). Jag har burit barn, hem, jobb och sorg – ofta samtidigt. Älskar hundar och att vara ute i skogen och plocka svamp.
Har arbetat i kommunala, regionala och globala organisationer, drivit flera olika företag och vunnit pris för ett. Projektledare, coach och samtalsspecialist - för att jag älskar äkta samtal som leder till förändring, lärdom och insikter.
Jag tror på hjärta, förnuft, mod – och att Sverige kan bli blomstrande, rättvist och bra för alla. Därför skriver jag och därför har jag startat Bonuspartiet - ett parti som inget annat.
Bloggen är skriven i samarbete med ChatGPT - fel kan förekomma.
Lagar och rekommendationer kan ha ändrats när du läser detta.
Kommentarer