Uranutvinning i Sverige: Vinst eller förlust för folket - nu och om hundra år?
- Marita Bladh
- 13 juni
- 6 min läsning
Uppdaterat: 8 juli
Blogg om regeringens förslag om att ta bort förbud mot utvinning av uran.
INNEHÅLL
Vad regeringen föreslår
Varför utvinning av uran förbjöds
Vem tjänar – och vem riskerar?
Blir Sverige självförsörjande?
Förespråkarnas argument
Hur påverkas våra grannländer
Vad kräver 100-årsprincipen™
Läs själv eller lyssna
FAKTA:
"I lagrådsremissen föreslås att förbudet i miljöbalken mot att ge tillstånd till gruvdrift eller gruvanläggning som avser uranhaltigt material tas bort och att uran ska vara koncessionsmineral enligt minerallagen."
"Prövningen av sådana begränsade verksamheter kommer inte heller längre omfattas av det s.k. kommunala vetot. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2026."
Koncessionsmineraler omfattas av minerallagen, och för att få utvinna dem måste ett företag:
| Om uran återinförs som koncessionsmineral (vilket regeringen föreslår):
|
Förbudet infördes så sent som 2018
Förbudet mot uranutvinning i Sverige infördes den 1 augusti 2018, och motiven bakom det var flera – både miljömässiga, demokratiska och urfolkspolitiska. Här är huvudskälen:
1. Miljö- och hälsorisker: Tungmetaller, arsenik, vattenförsörjning, ekosystem
2. Radioaktivt avfall: Övervakning i hundratals år. Förenlighet med försiktighetsprincip.
3. Kommunalt motstånd: Skydda landsbygd, jordbruk, turism
4. Samisk mark och renskötsel: Samiska rättigheter hotade.
5. Låg samhällsnytta: Liten ekonomisk nytta för Sverige jämfört med miljö- och sociala risker.
Regeringen vill alltså ta bort förbudet mot uranutvinning i Sverige från och med 1 januari 2026. Det låter kanske tekniskt – men konsekvenserna kan bli mycket verkliga för tusentals svenskar. Frågan är inte bara om vi ska bryta uran, utan vem som tjänar på det, och vem som riskerar att förlora mest?
Det australiska bolaget Aura Energy, via sitt svenska dotterbolag Vanadis Battery Metals AB, har redan tillstånd att prospektera i Jämtland och planerar ansökan om bearbetningskoncession. Men:
Den största vinsten går, med stor sannolikhet, till utlandet med hänvisning till att Aura Energy är utlandsägt, och att Sverige inte har inga regler som säkrar att vinsten eller uranet stannar här.
Inga krav på svensk leverans. Uran är en handelsvara. Det finns inget i lagen som kräver att det går till svenska kärnkraftverk.
Lokalbefolkning och kommuner riskerar att förbises. Kommunalt veto är normalt sett det enda sättet att säkra skyddet lokala samhällen har – men även det tas bort.
Idag finns inga garantier för att uranet stannar i Sverige – borde det finnas?
Vad riskerar vi?
Uranbrytning i Sverige är inte riskfri. Den kan få djupgående konsekvenser för miljö, hälsa och lokala näringar:
Alunskiffern som uranet oftast utvinns ur innehåller tungmetaller och radioaktiva ämnen. Om gruvavfall läcker, kan det påverka grundvatten och ekosystem i generationer.
Dagbrott och sprängningar förändrar landskapet på ett sätt som inte alltid kan återställas. Vägar, tunga transporter och buller blir en del av vardagen – mitt i områden som idag präglas av jordbruk, tystnad och natur.
Hälsoriskerna försvinner inte med gruvan. Radioaktivt damm och deponier kräver övervakning långt efter att verksamheten har upphört.
I norra Sverige sammanfaller flera uranintressanta områden med renskötselmarker. Här är det inte bara miljö som står på spel, utan också samiska rättigheter och kultur.
Läs själv eller lyssna
Blir Sverige oberoende av att bryta uran?
Teoretiskt ja – om vissa villkor uppfylls
Sverige har uranfyndigheter (t.ex. i Jämtland, Skåne) och kan teoretiskt sett tillgodose delar av sin kärnbränsleförsörjning.
Det kan minska beroendet av import från länder som Ryssland, Kazakstan eller Niger, som idag står för en stor del av världens uranproduktion.
Egen brytning kan även skapa bättre kontroll över miljöstandarder och arbetsvillkor, jämfört med vissa importländer.
I praktiken – inte utan politiska beslut och kontrollmekanismer
Inga krav att uranet stannar i Sverige
I dagsläget kan det fritt säljas internationellt.
Det finns inga lagkrav eller strategiska reserver som binder uranet till inhemsk användning.
Bearbetning och anrikning sker utomlands
Sverige saknar i dag anrikningskapacitet, vilket betyder att uranet ändå behöver skickas utomlands för att bli bränsle.
Bolagen är utlandsägda
Med bolag som Aura Energy som ägare går kontroll och vinst till andra länder och aktieägare.
Det tar många år
Att bygga upp uranbrytning, miljöprövning, infrastruktur, transporter och säkerhetsrutiner tar 5–15 år – inte en lösning på kort sikt.
+
Förespråkarna menar att uranbrytning i Sverige minskar beroendet av instabila länder, skapar jobb och stärker svensk energiförsörjning på lång sikt. De pekar på att miljökraven är höga och att tekniken går framåt.
Men räcker det – när de verkliga besluten om ägande, export och miljörisker fattas i andra länder och i andra tider?
Slutsats: Bara en del av självförsörjningen
Att bryta uran i Sverige kan vara ett steg mot ökad energisäkerhet, men bara om vi också: kontrollerar hur det får användas, skapar kapacitet för förädling, och bygger upp ett nationellt försörjningssystem.
Annars riskerar Sverige att stå med gruvsår i landskapet, medan uranet skeppas ut till andra länder,
och vi ändå importerar bränsle – precis som idag.
Sverige står inför ett vägval där både energi, miljö och lokal demokrati vägs mot varandra. Kanske är inte frågan om vi bryter uran – utan hur, var och för vems skull.
Hur påverkas våra grannländer?
Trots att uranbrytning kan ha miljöeffekter som sträcker sig över nationsgränser, nämns inga konsekvenser för våra grannländer i regeringens lagrådsremiss.
Norge och Finland delar vattenflöden och gränsnära ekosystem med Sverige. Föroreningar från gruvor i exempelvis Jämtland eller Norrbotten skulle i teorin kunna påverka deras dricksvatten, fiskevatten eller markområden.
Danmark har uttryckt oro över uranbrytning på Grönland – men i remissen från Sveriges regering saknas helt en analys av hur våra nordiska grannar påverkas av en återinförd uranbrytning här.
Miljöpåverkan bryr sig inte om nationsgränser. Därför borde en så långtgående ändring i svensk gruvlagstiftning ha föregåtts av en regional miljöbedömning – eller åtminstone samråd med våra nordiska grannländer. Att detta saknas, borde i sig vara föremål för kritik och eftertanke.
100-årsprincipen™ - ett initiativ av Bonuspartiet
Läs själv eller lyssna
100-årsprincipen™ innebär att varje beslut ska stå sig i minst ett sekel och lämna jorden i bättre skick än vi fann den. Tillämpning:
Gynnar det Sverige om 100 år?
Är det reversibelt?
Ger det kommande generationer inflytande?
Står förslaget mot 100-årsprincipen? ❌ Nej – det gör det inte, av flera skäl:
1. Gruvdriftens avtryck varar längre än nyttan
Ett gruvprojekt kan vara aktivt i 10–30 år. Men avfallet, riskerna för vattenläckage och radioaktivt damm måste övervakas i hundratals år.
Det lämnar efter sig täktgropar, deponier och förändrat landskap som inte nödvändigtvis kan återställas – alltså: jorden blir inte bättre.
2. Ingen långsiktig försörjning säkras
Om uranet säljs på öppna marknaden finns ingen garanti att framtida generationer i Sverige har tillgång till det.
Ett 100-årsbeslut borde bygga nationella strategiska reserver eller säkerställa energiinfrastruktur för nästa sekel – det gör inte detta förslag.
3. Demokratisk och lokal förankring är bräcklig
Kommunalt veto kan urholkas.
Beslutet skapas utan garantier för framtida generationers rätt att påverka sin miljö.
4. Kortsynta vinster, långsiktiga kostnader
Ekonomiska fördelar går till utländska bolag på kort sikt.
Miljörisker och efterbevakning lämnas åt svenska myndigheter och kommande generationer.
Möjlig anpassning till principen
För att beslutet om uranutvinning skulle kunna uppfylla 100-årsprincipen, skulle det behövas:
Krav | För att uppfylla principen |
Statligt ägande eller kontroll | Så att resurser och ansvar förblir i Sverige |
Strikt långsiktig miljögaranti | Säker avfallshantering och återställning i 100+ år |
Strategisk lagring av uran | Tillgång för framtida generationer |
Demokratisk förankring | Kommuner, urfolk och medborgare i besluten |
Oberoende uppföljning | Transparens för framtida generationer |
Slutsats
Som det ser ut i dag står förslaget i direkt konflikt med 100-årsprincipen. Det erbjuder kortsiktiga möjligheter men lämnar efter sig långsiktiga risker, utan strukturer som skyddar kommande generationers rätt till natur, resurser och hälsa.
Om vi vill ta verkligt ansvar för både energi och ekologi – måste vi börja fatta beslut som håller i ett sekel. Det är vad Bonuspartiet står för. Det är vad 100-årsprincipen™ kräver.
AVSLUTNING
Hoppas att du fann inlägget intressant!
📩 Prenumerera på bloggen, dela vidare och kommenterar gärna (respektfullt).
Hälsningar från dagens skribent!
Marita 🌿
Om Marita
Genom årtionden har jag sett Sverige i många skepnader – 'the good, the bad, the ugly', som man säger.
Jag har extremt mycket livserfarenhet. Änka och ensamstående småbarnsmamma (då), "Empty nester" (nu). Jag har burit barn, hem, jobb och sorg – ofta samtidigt. Älskar hundar och att vara ute i skogen och plocka svamp.
Har arbetat i kommunala, regionala och globala organisationer, drivit flera olika företag och vunnit pris för ett. Projektledare, coach och samtalsspecialist - för att jag älskar äkta samtal som leder till förändring, lärdom och insikter.
Jag tror på hjärta, förnuft, mod – och att Sverige kan bli blomstrande, rättvist och bra för alla. Därför skriver jag.
Bloggen är skriven i samarbete med ChatGPT - fel kan förekomma.
Lagar och rekommendationer kan ha ändrats när du läser detta.
Kommentarer